Vedertagna sanningar som inte riktigt stämmer.
Jag sitter i skolan på eftermiddagskvisten och funderar lite på lite saker som många såkallade erfarna människor i min bransch har "berättat sanningen om".
Tänkte jag skulle berätta lite om en av dem här.
Först och främst finns det en konsensus i vår tekniska värld om att människan är en irrationell varelse. En varelse som inte rättar sig efter några förutbestämda regler utan att betingas av dem. Med betingning menar jag att de tvingas på oss. Såna betingade regler skulle kunna vara kultur, eller lagar eller något annat som vi indoktrineras med från första gång vi sätter igång att skrika på BB. Uppfattningen är att människan genom sin irrationalitet inte går att förutspå är allmänt utbredd.
Jag skulle, som i och för sig nybörjare i både akademiska och livet som sådant, vilja påstå att dessa förståsigpåare har fel, med ett par allvarliga rätt i sin analys.
Hurdå?
Jag tänkte belysa det här med en diskussion jag och min pappa hade sommaren innan jag började högskolan. I diskussionen menade jag i enlighet med åsikten ovan att psykologi och motsvarande ämnen var ämnen där teorier inte var något som berättade sanningen och därför kunde svar till frågor gällande frågor om samma ämnen. Min pappa menade då att teorier, precis som i den sektor han har jobbat i sitt liv, tekniksektorn, fanns därför att det fanns svårbegripliga problem som behövde invecklade och förhållandeanpassande lösningar. Psykologi, menade han, var en så pass ung vetenskap, att deras teorier i motsats till tekniksektorns, inte hade särskilt hög träffsäkerhet mot verkligheten. De svårbegripliga problemen hade med tiden lösts ut av tänkande människor, men detta hade inte gått på hundra år. I 600år hade utveckling gått i en högst begränsad lunkande fart, iaf i europa, och inte förräns efter så länge började polletten verkligen trilla ner. Just då, var jag inte så imponerad om hans resonemang, men senare har jag förstått att teorier ska ses just som en förenkling av verkligheten, vilka förutspår vad vissa aktiviteter får för följder i verkligheten. Att de inte är tillräckligt tillitliga beror inte på att ämnet som sådant är olösligt utan att det inte getts tillräcklig med tid och tankemöda.
Har inte förståsigpåarna rätt isåfall?
Jag anser att om man kallar människan irrationell, berövar man sig själv chansen att göra något åt de eventuella problem som uppstår. Både de problem som drabbar en på ett personligt plan, men också problem hos andra.
Människan är inte irrationell, men mycket komplex. Komplexiteten gör att mätinstrument och teorier i praktiken har väldigt oförutsägbar effekt, och därför oförutsägbart värde.
Vi står i ett läge där människor blir bland det viktigaste vi har i vårt samhälle. Vi går från att högakta vår teknik, våra löpande band, våran maskinella exakthet, till att både på samhällsnivå, företagsnivå och faktiskt in på den enskilda individen prioritera de männskliga värden som står högst.
Inte ska vi då beröva oss själva de teorier som vi har, som kommer att utvecklas vidare och som så småningom faktiskt kan i realiteten ge oss ett mervärde tillbaka?
Tänkte jag skulle berätta lite om en av dem här.
Först och främst finns det en konsensus i vår tekniska värld om att människan är en irrationell varelse. En varelse som inte rättar sig efter några förutbestämda regler utan att betingas av dem. Med betingning menar jag att de tvingas på oss. Såna betingade regler skulle kunna vara kultur, eller lagar eller något annat som vi indoktrineras med från första gång vi sätter igång att skrika på BB. Uppfattningen är att människan genom sin irrationalitet inte går att förutspå är allmänt utbredd.
Jag skulle, som i och för sig nybörjare i både akademiska och livet som sådant, vilja påstå att dessa förståsigpåare har fel, med ett par allvarliga rätt i sin analys.
Hurdå?
Jag tänkte belysa det här med en diskussion jag och min pappa hade sommaren innan jag började högskolan. I diskussionen menade jag i enlighet med åsikten ovan att psykologi och motsvarande ämnen var ämnen där teorier inte var något som berättade sanningen och därför kunde svar till frågor gällande frågor om samma ämnen. Min pappa menade då att teorier, precis som i den sektor han har jobbat i sitt liv, tekniksektorn, fanns därför att det fanns svårbegripliga problem som behövde invecklade och förhållandeanpassande lösningar. Psykologi, menade han, var en så pass ung vetenskap, att deras teorier i motsats till tekniksektorns, inte hade särskilt hög träffsäkerhet mot verkligheten. De svårbegripliga problemen hade med tiden lösts ut av tänkande människor, men detta hade inte gått på hundra år. I 600år hade utveckling gått i en högst begränsad lunkande fart, iaf i europa, och inte förräns efter så länge började polletten verkligen trilla ner. Just då, var jag inte så imponerad om hans resonemang, men senare har jag förstått att teorier ska ses just som en förenkling av verkligheten, vilka förutspår vad vissa aktiviteter får för följder i verkligheten. Att de inte är tillräckligt tillitliga beror inte på att ämnet som sådant är olösligt utan att det inte getts tillräcklig med tid och tankemöda.
Har inte förståsigpåarna rätt isåfall?
Jag anser att om man kallar människan irrationell, berövar man sig själv chansen att göra något åt de eventuella problem som uppstår. Både de problem som drabbar en på ett personligt plan, men också problem hos andra.
Människan är inte irrationell, men mycket komplex. Komplexiteten gör att mätinstrument och teorier i praktiken har väldigt oförutsägbar effekt, och därför oförutsägbart värde.
Vi står i ett läge där människor blir bland det viktigaste vi har i vårt samhälle. Vi går från att högakta vår teknik, våra löpande band, våran maskinella exakthet, till att både på samhällsnivå, företagsnivå och faktiskt in på den enskilda individen prioritera de männskliga värden som står högst.
Inte ska vi då beröva oss själva de teorier som vi har, som kommer att utvecklas vidare och som så småningom faktiskt kan i realiteten ge oss ett mervärde tillbaka?
Kommentarer
Trackback
