janniklasrickard

Den svenska sommaren skiner ikapp med regnmolnen bakom hustaken,
livet ter sig mer och mer som en tillbakaspolad framtidsvision av sig själv,
och jag äter dyra ruccola-blad på dyra resturanger i dyra designer-skålar.

Växtligheten frodas, kärleken undermineras och vännerna har
så överflödigt många sätt att kommunicera att de glömmer bort
att det är kontakt de handlar om.

Svärtan och ensamheten griper sig fast,
Hemma, borta, gränser mellan utrycken suddas ut
och i sitt hjärta inser man att man inte kan hitta mer hem
än i sig själv, och ens egna tankar.




Solen skiner skarpare än förrut på träpanelerna, på utemöblerna
och på mitt ansikte. Timlånga promenader på upptrampade vandringstråk
som luktar tonårsfylla och överklassdeprission.

Jag tänker på framtiden, på var man tar sig från nu och
vad som händer. Mon mamma nyser,
pappa tackar för maten och jag,
jag funderar på om inte ungdomen är förbi.

Vi tar oss ännu en dag längre in i livet
och ännu en dag närmare eller längre ifrån,
något viktigt.

Mina tankar är,
där de hör hemma.

Om du tänker för länge på nästa steg, kommer du att tillbringa livet på ett ben. - KINESISKT ORDSPRÅK

Det skulle vara enkelt och avfärda saker utan vidare
det skulle vara lätt att säga att jag inte gillar
philadelfia-stuvade championer.

Men sanningen är
att de är dem
som får mig att le
i de mest tilltrasslade situationer
i de mest onödiga ställningstaganden
och i de mörkaste framtidsutsikter.

Att bli
överaskningsstum
och
klichélingvistisk.

Att älska
baltimore
i midsommartid.

Det är
det bästa jag vet.

Vi svärmar runt varandra,
precis som småfåglar kring en kvarglömd
kaka i vårsolen.

Vi svärmar kring varandra
som flugor kring
socker.

Lika påträngande,
lika ofrivilligt,
störande
För vi är så rädda att
gå miste om livets goda,
livets sötma,
livets direkta energi.

Vi skrämmer varandra,
med social konstrukt
och stela sociala mönster.
Om ni är si är det så
och om ni sa två är ni
tre,
för vi och er och var
och kanske kanske.

Hur är det?

Dessutom har vi ett lån.
Du är ett fån, när känslor
och inte din flock bestämmer,
vem du älskar, vem som är kär
och vem som är vem och deras vänner.

När lämnade du ditt liv
i händer på klåpare?
Varför styrs du av en grupp förståsigpåare?

Ni har ju liksom missat
poängen med poängen,
kärleken i refrängen,
trots att versen betyder
allt för mycket,
för vad som händer i längden.

Men kära du, säger dem
- Har du ingen egen teori,
vad är jag, vad är du, vad är ni?

Kastar man omkring några teser
är man inte riktigt klok,
för man måste ju kunna definiera
sig i termer som andra förstår.
Påtår?
Nej tack, jag törstar hellre
i en värld full av vatten
än ettiketerar vänner
viskandes i skydd av natten.