janniklasrickard

Idag fick jag frågan vad meningen med livet är, då tänkte jag på en gammal religionsuppgift jag skrev i gymnasiet.

Här är en del av den:

"För att prata om meningen med livet, måste man först definiera vad ?livet? är. Ens personliga uppfattning avgör såklart denna fråga, men eftersom denna essä ska handla om min uppfattning ska jag definiera vad uttrycket ?livet? är för mig

?Livet? för mig är ett utryck för den energi som möjliggör allt det som vi kallar liv. Meningen med ?livet? är således att förse saker som av någon anledning börjat leva med energi. Därför vill jag omformulera frågeställningen från; Vad är meningen med livet, till Vad är meningen med att leva.

Livet som sådant är ju en enorm statisk process somhela tiden pågår. Som människa använder vi den energi som livet symboliserar för att leva. Detta leder oss till frågan Varför leva? Detta är för mig en mer viktig existentiell fråga än vad meningen med ?livet? är och är på samma gång mer lättillgänglig att diskutera.

Uppfattningar om vad meningen med att leva är av flera olika sorter. För vissa finns det materiella mål, såsom att få barn, medan andra har samma åsikter fast speglat på ett annat sätt. Exempel på detta är till exempel att man vill finna kärleken och skapa en framtid. Gemensamt för de flesta meningar som människor har är att de har ett framtida mål. Jag tror att meningen med att leva livet är att söka meningen med att leva, vilket övergår i ett oändligt uppåtsträvande sökande. Detta blir så småningom övermäktigt människan eftersom den inte har den kapacitet eller, kalla det intelligens, att förstå det oändliga.

Människan lever i en värld av materialistiska självklarheter och vill förklara sin egen existens med samma medel. Meningen med att leva är således att antingen hitta ett materialistiskt substitut för att förklara den oändlighet som inte kan förklaras i människans huvud eller alternativt att inte försöka förstå alls.

Ett normalbegåvat barn har inte den kapaciteten att förstå denna ogripbara surrealism som denna oändlighet kan tyckas vara. Barnet kan inte förställa sig att något finns, i barnets värld är det svart på vitt, antingen finns något eller inte. Barnet är således opåverkad av denna strävan för att förstå meningen i det barnet gör. När man, som det heter i religiösa termer, mediterar strävar man också efter samma känsla.

Munkar i vissa religioner talar mantran tills de inte har något annat än orden i tankarna. Eftersom orden oftast är gallimatias så släpper man tanken på dessa också och uppnår ett tillstånd där man inte bryr sig om nånting. Detta är samma tillstånd som man har när man är barn. Det är en slags barnslig och instinktivfri frid.

Denna strävan till att inte bry sig om det svårgripbara oändliga beskrivs av Sigmund Freud när han skriver om längtan till barnet inom sig, och att man som människa utvecklas beroende på sina föräldrars beteenden. Det är sökandet efter det barnsligt enkla, där det inte spelar någon roll om det man tar för sig har en mening eller inte. "

När ska jag hitta någon som ser igenom mig? Som ser det som är viktigt?

Jag är tjugoett år gammal, jag ser bra ut, jag är snäll och omtänksam, har en tvivelaktig men ganska roande humor.

Det jag längtar efter nu, är någon att dela jazzkvällar med, någon att dela fingertoppar med.

Jag längtar efter den människa som hittar det adekvata, bland min djungel av personlighetsfacetter, Det som verkligen betyder något.

Jag vill sitta på en brygga, se det blöta avtrycket av en kvinnokropp. Höra morgonsången av en näktergal. Inse att kylan är fatal. Vira in sig i filtar, vara tyst, leva för barnen.

Degenereras i förmån till små knoddar och ge dem verktyg att bygga sin egen identitet.

Det vill jag.

Det är sent, borde pluggat mer, skrattat mindre.

Men de löser sig.

Kilade ner till skolan och fick ut min tenta, vilken var till hälften underkänd. Kändes som det inte var något jag behövde precis nu, men och andra sidan så kunde jag ha pluggat mer också. Sen gick jag hem och skulle just prata med Fia i telefon när det ringde på dörren. Jag fick be henne vänta och knallade iväg för att öppna. Utanför dörren var det dock tomt och jag förstod inte riktigt vad det var för mening med det.

Men brevid dörren stod en nyplockad blombukett i ett glas med röda ränder. Jag förundrades lite och gick in och log. På gatan utanför svävade en sommarblond och aningen blå vårfläkt bort mot Edsvägen i ganska rask takt. Det får mig att le än.

Sen ringde jag Fia, och vi gick igenom årsmötesprotokollet tillsammans och pratade massa om allt möjligt. I en timme, igår pratade vi en halvtimme. Ändå känns det som ingen tid alls och att vi har allt att prata om. Hon är en bra människa, ännu en människa som är bra.

Nu blir det antagligen mer telefonsamtal och lite mat att laga.

Ska också packa inför somarledarförträffen. Förstå hur skönt det är att kunna få göra det, att få kunna åka upp till Rättvikan gratis och träffa de människor man håller bland de högsta och saknar mest. Ibland frågar man sig var man fått all tur ifrån, ibland frågar man sig hur Allt löser sig, mer eller mindre bra, inom en obestämd framtid.

Ibland,
är man riktigt nöjd med livet.

Det som stör mig, är att det finns så mycket att ge i mig
och så få som skulle uppskatta det tillräckligt mycket
att de skulle ge något som räknades tillbaka.


Vad det beträffar resten av livet,
så skriver jag B-uppsats just nu, om prototypikalitet och dess inverkan på ledarskap.
Det är ganska intressant tycker jag, särskilt som man kan överföra det på grupper man är ledare för, eller har varit ledare för.

Det handlar om att en grupp måste ha sin egen identitet och tar då över individens identitet. Den människa som passar bäst ihop, den som bäst förkroppsligar gruppens identitet får en ledarroll och har mest chans att influera de andra gruppmedlemarna.

Intressant indeed.

Mor påtar med blommor i fönstrer
Mor: Nu fick jag ju inte symetri på det.
Far: Då kan du sy-me-trå istället

Alltså, jag saknar mina föräldrars närvaro i mitt liv.

Att vara en vara
eller
inte vara en vara

Det är efterfrågan.