3dec 2007
Vi läser om ångest, om existensångest. Mina klasskompisar förkastar Freud, för det mest sinnesförvirrande han skrivit. Precis som om allt det dåliga skulle överväga det geniala med Freud. De ser inte hur existensen i sig faktiskt bekräftar Freuds tankar, fast kanske inte hans teorier. Ett typiskt rationellt och analt beteende om du frågar mig.
Jag står vid mitt sovrumsfönster och tittar ut. Det flyger kajjor runt om hustaken, precis som ett fågeldrama, "Hustaket är svartare på andra sidan". Det regnar och invandrarfamiljen mittemot pillrar på kontakten till sin parabol och verkar inte ha förstått att den inte tål vatten. I sanning så är mina tankar inte vid kajjornas problem, eller vid det ofantliga, globala och tydligt livskvalitéstörande faktum att invandrarfamiljen nu bara femton kanaler att välja mellan, istället för deras vanliga sextio.
Mina tankar handlar om framtiden, livssituationen som näst intill känns överväldigande. Valet mellan en livskamrat jag kan leva med, eller den livskamrat jag vill leva med. Att leva sitt liv är att leva ut sin fulla potential och blotta hela sitt affektiva spektra, men om man hämnar någon annan till detsamma är kanske potentialen rubbad i sina grundpelare.
Rationellt sett, skulle jag kunna försvara och kanske till och med leva med den ångest som ovissheten i hennes närhet skulle skapa, men att rationalisera bland det enda, som får mig ur emotionell balans, är det verkligen rationellt i sig? Bara en affektiv tanke.
Jag skulle vilja vara far till hennes barn, skyldig endast henne och Gud sanningen och putsa hennes skor om hon bara tog sig tid att be mig. Jag skulle vilja uppleva världen med henne, dricka vin i Frankrike när hösten nått sverige och till och med putsa hennes skor bara för att vetskapen om att den önskan fanns.
Men grannen fortsätter svära, helvete, fan och diverse andra ord, fast på Turkiska. En annan granne dekorerar sin balkong med ljus, det lider mot jul. Sverige är grått, husen är röda och taken fyllda av fåglar med ångest och mndrevärdeskomplex.
Mina tankar är,
där de hör hemma.
Jag står vid mitt sovrumsfönster och tittar ut. Det flyger kajjor runt om hustaken, precis som ett fågeldrama, "Hustaket är svartare på andra sidan". Det regnar och invandrarfamiljen mittemot pillrar på kontakten till sin parabol och verkar inte ha förstått att den inte tål vatten. I sanning så är mina tankar inte vid kajjornas problem, eller vid det ofantliga, globala och tydligt livskvalitéstörande faktum att invandrarfamiljen nu bara femton kanaler att välja mellan, istället för deras vanliga sextio.
Mina tankar handlar om framtiden, livssituationen som näst intill känns överväldigande. Valet mellan en livskamrat jag kan leva med, eller den livskamrat jag vill leva med. Att leva sitt liv är att leva ut sin fulla potential och blotta hela sitt affektiva spektra, men om man hämnar någon annan till detsamma är kanske potentialen rubbad i sina grundpelare.
Rationellt sett, skulle jag kunna försvara och kanske till och med leva med den ångest som ovissheten i hennes närhet skulle skapa, men att rationalisera bland det enda, som får mig ur emotionell balans, är det verkligen rationellt i sig? Bara en affektiv tanke.
Jag skulle vilja vara far till hennes barn, skyldig endast henne och Gud sanningen och putsa hennes skor om hon bara tog sig tid att be mig. Jag skulle vilja uppleva världen med henne, dricka vin i Frankrike när hösten nått sverige och till och med putsa hennes skor bara för att vetskapen om att den önskan fanns.
Men grannen fortsätter svära, helvete, fan och diverse andra ord, fast på Turkiska. En annan granne dekorerar sin balkong med ljus, det lider mot jul. Sverige är grått, husen är röda och taken fyllda av fåglar med ångest och mndrevärdeskomplex.
Mina tankar är,
där de hör hemma.
Gud skapade människan till sin avbild
Men sen skapade kyrkan Gud till människans avbild.
Den här blogginlägget skulle kunna handla om all den frustration jag kände i helgen när jag satt i Flämslätts kapell och lyssnade på böner som tillbad en annan Gud än den jag tror på. Men jag hoppar det ämnet för det börjar bli lite mycket sånt nu.
Jag träffade lite nya människor i helgen, det var LedarInspirationshelg och många spännande människor. Jag vet inte riktgt vad som händer med mig när jag inte har något fast att hålla mig i med andra människor. Jag blir ett socialt energiknippe och söker enormt mycket uppmärksamhet. Eftersom tiden är knapp är jag ganska selektiv också.
Nånstans inom mig så längtar jag efter de här kickarna, när man verkligen lever och ena stunden känner sig fett ensam och andra stunden så uppfylld av stämningen. Det är märkligt och lite otäckt. Jag vill ha stabilitet.
Sen så har ett mångårigt rättvikslägrande satt sina spår. Man accepterar inte vad som helst.
I vilket fall.
Kärlek
//
R.
Den här blogginlägget skulle kunna handla om all den frustration jag kände i helgen när jag satt i Flämslätts kapell och lyssnade på böner som tillbad en annan Gud än den jag tror på. Men jag hoppar det ämnet för det börjar bli lite mycket sånt nu.
Jag träffade lite nya människor i helgen, det var LedarInspirationshelg och många spännande människor. Jag vet inte riktgt vad som händer med mig när jag inte har något fast att hålla mig i med andra människor. Jag blir ett socialt energiknippe och söker enormt mycket uppmärksamhet. Eftersom tiden är knapp är jag ganska selektiv också.
Nånstans inom mig så längtar jag efter de här kickarna, när man verkligen lever och ena stunden känner sig fett ensam och andra stunden så uppfylld av stämningen. Det är märkligt och lite otäckt. Jag vill ha stabilitet.
Sen så har ett mångårigt rättvikslägrande satt sina spår. Man accepterar inte vad som helst.
I vilket fall.
Kärlek
//
R.
Det är märkligt...
..Hur uppoffrande vi människor kan vara i relationer med varandra.
Tumregeln med oss människor är att vi vill överleva. Vi gör sällan saker som vi inte själva vinner på. Vi äter för att inte dö, vi sover för att reparera vår kropp. Vi kommer ihåg läskiga saker för att kunna undvika dem i framtiden.
Men i relationer, vad är det vi vinner där?
Många säger att en människas godhet kan graderas från Egoism på ena sidan och altruism på andra sidan. Altruism är när man som människa gör något som är rakt igenom gott.
Jag är inte beredd att hålla med den bilden och jag ska berätta varför:
Först och främst är det viktigt att inse att det vi gör gör vi med förhoppningen om en vinst. Kärlek säger vissa är något som är ickeegoistiskt, men jag måste säga tvärtemot. Kärlek uppstår när man finner någon som tillför en så pass mycket att man inte vill leva utan den, och lycklig kärlek är när det förhållandet delas, dvs att båda är beroende av varandra. Det är en slags tvådelad egoism och när den ena parten kanske är mer beroende än den andra är kärleken på väg att falna.
När man pratar om beroende så finns det olika infallsvinklar. Den ena är den rent stabila biten där man söker en hållpunkt eller en plattform och den andra är bekräftelse. Således kan en bekräftelsesökande människa och en väldigt otrygg människa fungera väldigt bra ihop som par om de uppfyller varandras behov tillräckligt bra. Det kan alltså handla om olika vinster när man pratar relationer.
Vad menar jag då med det här?
Jag menar att kärlek, som för de flesta ses som något av det godaste vi har är också egoistiskt. Detta blir ju en paradox om man beaktar det ovanstående påståendet om att egosim och altruism skulle vara varandras motsatser.
Är således egoism inte något dåligt?
Jo, egosim kan såklart vara dåligt om man inte tar hänsyn till konsekvenserna av ens egen vinst. Men då är vi också långt inne på själviskhet, vilket inte är samma sak som egoism.
Det finns många fall där man påstår att det inte finns ett egoistiskt intresse om man vill motsäga sig det här synsättet.
Ett av dem är människor som är villiga och dö för andra. Men frågan är om inte dessa ageranden inte också har ego-intresse i form av att slippa leva med skammen att man kunde ha förhindrat någons död eller sin egen sorg för att till exempel ens barn dör.
Vad blir då kontentan?
Kontentan är att jag hävdar att det inte finns något som är rakt igenom altruistiskt. Det finns inget genomgott i människor. Detta må låta som en nedslående tanke, men jag ser det snarare som ett lov eftersom det snarare bevisar att vi inte rakt igenom är förlorade. Om det inte finns något rakt igenom gott så kan inte heller vi göra något som är mer eller mindre gott eftersom det inte finns någon referenspunkt. Däremot kan vi sätta upp regler som gör att vi lever ett gott liv.
I mitt liv och i mitt sätt att se det så finns gud med som en vägvisare, inte han som har makten. Gud är vägen jag går, luften jag andas och Gudär anledningen till att jag kan nöja mig med det jag presterar i mitt liv.
Och precis som jag är Gud både ond och god.
Tumregeln med oss människor är att vi vill överleva. Vi gör sällan saker som vi inte själva vinner på. Vi äter för att inte dö, vi sover för att reparera vår kropp. Vi kommer ihåg läskiga saker för att kunna undvika dem i framtiden.
Men i relationer, vad är det vi vinner där?
Många säger att en människas godhet kan graderas från Egoism på ena sidan och altruism på andra sidan. Altruism är när man som människa gör något som är rakt igenom gott.
Jag är inte beredd att hålla med den bilden och jag ska berätta varför:
Först och främst är det viktigt att inse att det vi gör gör vi med förhoppningen om en vinst. Kärlek säger vissa är något som är ickeegoistiskt, men jag måste säga tvärtemot. Kärlek uppstår när man finner någon som tillför en så pass mycket att man inte vill leva utan den, och lycklig kärlek är när det förhållandet delas, dvs att båda är beroende av varandra. Det är en slags tvådelad egoism och när den ena parten kanske är mer beroende än den andra är kärleken på väg att falna.
När man pratar om beroende så finns det olika infallsvinklar. Den ena är den rent stabila biten där man söker en hållpunkt eller en plattform och den andra är bekräftelse. Således kan en bekräftelsesökande människa och en väldigt otrygg människa fungera väldigt bra ihop som par om de uppfyller varandras behov tillräckligt bra. Det kan alltså handla om olika vinster när man pratar relationer.
Vad menar jag då med det här?
Jag menar att kärlek, som för de flesta ses som något av det godaste vi har är också egoistiskt. Detta blir ju en paradox om man beaktar det ovanstående påståendet om att egosim och altruism skulle vara varandras motsatser.
Är således egoism inte något dåligt?
Jo, egosim kan såklart vara dåligt om man inte tar hänsyn till konsekvenserna av ens egen vinst. Men då är vi också långt inne på själviskhet, vilket inte är samma sak som egoism.
Det finns många fall där man påstår att det inte finns ett egoistiskt intresse om man vill motsäga sig det här synsättet.
Ett av dem är människor som är villiga och dö för andra. Men frågan är om inte dessa ageranden inte också har ego-intresse i form av att slippa leva med skammen att man kunde ha förhindrat någons död eller sin egen sorg för att till exempel ens barn dör.
Vad blir då kontentan?
Kontentan är att jag hävdar att det inte finns något som är rakt igenom altruistiskt. Det finns inget genomgott i människor. Detta må låta som en nedslående tanke, men jag ser det snarare som ett lov eftersom det snarare bevisar att vi inte rakt igenom är förlorade. Om det inte finns något rakt igenom gott så kan inte heller vi göra något som är mer eller mindre gott eftersom det inte finns någon referenspunkt. Däremot kan vi sätta upp regler som gör att vi lever ett gott liv.
I mitt liv och i mitt sätt att se det så finns gud med som en vägvisare, inte han som har makten. Gud är vägen jag går, luften jag andas och Gudär anledningen till att jag kan nöja mig med det jag presterar i mitt liv.
Och precis som jag är Gud både ond och god.
Brist.
Den här veckan har börjat bra och kommer nog bara bli bättre.
Ikväll ska jag ta hand om konfirmander här nere i Vänersborgs Församling och till helgen är det läger på Skara Stifts stiftsgård. Det ska bli spännande att se vad den har att erbjuda.
Det som börjar oroa mig är dock hur man ska få all ekonomi att gå ihop. Det är inte gratis att leva och det är inte gratis att hjälpa andra.
I vilket fall så kommer det antagligen lösa sig i år, men hur går det sen? Ärligt talat vet jag inte.
Nu är det mat och sen skola. Det blir en bra dag.
Kärlek
//
R.
Ikväll ska jag ta hand om konfirmander här nere i Vänersborgs Församling och till helgen är det läger på Skara Stifts stiftsgård. Det ska bli spännande att se vad den har att erbjuda.
Det som börjar oroa mig är dock hur man ska få all ekonomi att gå ihop. Det är inte gratis att leva och det är inte gratis att hjälpa andra.
I vilket fall så kommer det antagligen lösa sig i år, men hur går det sen? Ärligt talat vet jag inte.
Nu är det mat och sen skola. Det blir en bra dag.
Kärlek
//
R.
Det är inte så farligt
att bo ensam.
Det är inte så farligt att komma till en ny stad.
Det är inte oöverkomligt.
Men det är sånahär dagar, när man sitter själv, utan planer, utan uppslag och utan lust, som man saknar Hem.
Hem som den kravlösa tillvaron med Mor och Far,
Hem som i Mammas snarkningar i rummet brevid,
Hem som i Irstas upptrampade cyklebanor.
Det är inte så farligt,
men till och med en suck över min egen otillräcklighet från någon annan
skulle göra livet lättare.
Det är inte så farligt att komma till en ny stad.
Det är inte oöverkomligt.
Men det är sånahär dagar, när man sitter själv, utan planer, utan uppslag och utan lust, som man saknar Hem.
Hem som den kravlösa tillvaron med Mor och Far,
Hem som i Mammas snarkningar i rummet brevid,
Hem som i Irstas upptrampade cyklebanor.
Det är inte så farligt,
men till och med en suck över min egen otillräcklighet från någon annan
skulle göra livet lättare.
Aldrig mera rädd.
Det gäller, att vara livrädd med stil.
@Espressohouse, Thn, 16/1-08
Det gick förbi en tjej i vit klänning
och vita stövlar nyss (!)
Men hon hade också en riktigt mattröd väska
och gråblaskig jacka.
Alltså hallå?
Gräsligt var det i alla fall.
Hur tänker hon?
Och hur tänker jag?
I min verklighet, just nu
och rätt många andra gånger också
för den delen,
är människor skyltdockor,
Skyltdockor som man
lyckas med eller som man rynkar på näsan åt.
De är som canvasdukar
som får liv eller som dör
på grund av hur man målar dem.'
Canvasdukar i sig är det ju inget fel på
och så inte heller människor.
Men människor kan få mig att sucka
precis som jag vore en perfekt
målad, vacker och alltid färgmatchad
tavla.
Det gör mig lite fundersam på mig själv.
Vem fan är jag att döma, vem fan är jag att rynka på näsan?
Att ge mig själv mer tid att vara ensam
som den här flytten har inneburit
har paradoxalt nog gett mig mer tid att studera och analysera andra.
Det känns minst sagt,
tudelat.
Nu ställer en man tillbaks tidningar som ramlat ner från metrostället utanför glasrutan.
Sen går han.
God Man, tänker han som inte är arg enligt vissa.
Det behövs fler som honom tänker jag.
Det behövs fler som ordnar i det tysta utan tack.
Det behövs fler som han, och färre som jag.
(Det betyder inte att det behövs färre jag för att jag är dålig, utan för att det är ju bättre för mina aktier om jag är unik. Tänk på det du!)
och vita stövlar nyss (!)
Men hon hade också en riktigt mattröd väska
och gråblaskig jacka.
Alltså hallå?
Gräsligt var det i alla fall.
Hur tänker hon?
Och hur tänker jag?
I min verklighet, just nu
och rätt många andra gånger också
för den delen,
är människor skyltdockor,
Skyltdockor som man
lyckas med eller som man rynkar på näsan åt.
De är som canvasdukar
som får liv eller som dör
på grund av hur man målar dem.'
Canvasdukar i sig är det ju inget fel på
och så inte heller människor.
Men människor kan få mig att sucka
precis som jag vore en perfekt
målad, vacker och alltid färgmatchad
tavla.
Det gör mig lite fundersam på mig själv.
Vem fan är jag att döma, vem fan är jag att rynka på näsan?
Att ge mig själv mer tid att vara ensam
som den här flytten har inneburit
har paradoxalt nog gett mig mer tid att studera och analysera andra.
Det känns minst sagt,
tudelat.
Nu ställer en man tillbaks tidningar som ramlat ner från metrostället utanför glasrutan.
Sen går han.
God Man, tänker han som inte är arg enligt vissa.
Det behövs fler som honom tänker jag.
Det behövs fler som ordnar i det tysta utan tack.
Det behövs fler som han, och färre som jag.
(Det betyder inte att det behövs färre jag för att jag är dålig, utan för att det är ju bättre för mina aktier om jag är unik. Tänk på det du!)
Bekännelse och hjälpbön.
Tänkte ut en bra bekännelsebön på vägen hem från Anna idag.
Oändlighetens Oändlighet.
För allt som gör oss till dina söner och döttrar, istället för dina brödrar och systrar
Förlåt oss.
Amen.
Obeskrivlighet,
Hjälp mig att hjälpa de jag älskar
Hjälp mig att respektera de människor jag inte lärt mig älska.
Hjälp mig att lära respekt.
Hjälp mig respektera de som älskar.
Hjälp mig.
Amen.
Oändlighetens Oändlighet.
För allt som gör oss till dina söner och döttrar, istället för dina brödrar och systrar
Förlåt oss.
Amen.
Obeskrivlighet,
Hjälp mig att hjälpa de jag älskar
Hjälp mig att respektera de människor jag inte lärt mig älska.
Hjälp mig att lära respekt.
Hjälp mig respektera de som älskar.
Hjälp mig.
Amen.
Framtid
Framtiden är inte oundviklig.
Man kan dö också.
Jag tänker mycket på min framtid.
Dessa två och ett halvt år känns faktiskt bara som en transportsträcka. Jag har inget som binder mig i Vänersborg, inte jobb, inte skulder och inte kärlek.
Många jag känner säger att de vill ut och upptäcka världen innan de faller in i någon inslagen bana i livet.
Jag har alltid haft svårt att tänka mig sådanna resor, jag känner inte för att leva runt i en torftig miljö för att samla livserfarenhet som jag kan få genom mötet med andra.
Jag vill bygga liv, istället för att fördröjja det.
Jag vill att framtiden ska innehålla:
För jag vill inte uppleva framtiden själv.
Och inte dö.
Man kan dö också.
Jag tänker mycket på min framtid.
Dessa två och ett halvt år känns faktiskt bara som en transportsträcka. Jag har inget som binder mig i Vänersborg, inte jobb, inte skulder och inte kärlek.
Många jag känner säger att de vill ut och upptäcka världen innan de faller in i någon inslagen bana i livet.
Jag har alltid haft svårt att tänka mig sådanna resor, jag känner inte för att leva runt i en torftig miljö för att samla livserfarenhet som jag kan få genom mötet med andra.
Jag vill bygga liv, istället för att fördröjja det.
Jag vill att framtiden ska innehålla:
- Ett jobb.
- En hustru som man kan dela trivilatiteter med. En sån som accepterar att man gör olika saker men delar vardag.
- Små vackra barn att forma och att lära allt man kan.
För jag vill inte uppleva framtiden själv.
Och inte dö.
Alltså det här med sex.
Jag har haft lite diskussioner om det här idag, och det är väldigt intressant på flera perspektiv. Bland annat det med prydhet, för det verkar finnas flera olika lager innan.
Ytlig prydhet - Prydhet där du i praktiken är återhållsam med dina sexuella aktiviteter, eller i alla fall begränsar dem till exempel en flick/pojkvän. Kan också tolkas som att man inte vill förknippas med tabubelagda uttryck eller motsvarande.
Inre Prydhet - När man, i kognitiva sammanhang, förbjuder sig själv att tänka vissa saker eller får kraftiga känslor, såsom skam eller upphetsning, när man tänker dem. Prydheten är en följd, eller möjligtvis en del av de försvarsmekanismer som begränsar vad som är tillåtet och inte tillåtet.
Varför är det då intressant?
Jo, det är intressant för hur man som individ uppfattas av andra människor. Jag har en känsla av att dessa två prydheter kan stå i varandras motsats hos vissa individer och detta kan ju inte minst skapa en konflikt hos den enskilda individen, för att inte tala om konflikten mellan personens egen vilja och omgivningens förväntningar.
Jag vill passa på att citera en av mina föreläsare, som också är utbildad sexolog;
"Allt som inte skadar någon annan ofrivilligt, psykiskt eller fysiskt, men känns bra, ÄR bra."
Glöm inte det!
Kärlek
//
R.
Ytlig prydhet - Prydhet där du i praktiken är återhållsam med dina sexuella aktiviteter, eller i alla fall begränsar dem till exempel en flick/pojkvän. Kan också tolkas som att man inte vill förknippas med tabubelagda uttryck eller motsvarande.
Inre Prydhet - När man, i kognitiva sammanhang, förbjuder sig själv att tänka vissa saker eller får kraftiga känslor, såsom skam eller upphetsning, när man tänker dem. Prydheten är en följd, eller möjligtvis en del av de försvarsmekanismer som begränsar vad som är tillåtet och inte tillåtet.
Varför är det då intressant?
Jo, det är intressant för hur man som individ uppfattas av andra människor. Jag har en känsla av att dessa två prydheter kan stå i varandras motsats hos vissa individer och detta kan ju inte minst skapa en konflikt hos den enskilda individen, för att inte tala om konflikten mellan personens egen vilja och omgivningens förväntningar.
Jag vill passa på att citera en av mina föreläsare, som också är utbildad sexolog;
"Allt som inte skadar någon annan ofrivilligt, psykiskt eller fysiskt, men känns bra, ÄR bra."
Glöm inte det!
Kärlek
//
R.
Ytlighet, integritet.
När jag var 12-13 brydde jag mig så lite om kläder, utseende, hår eller vad det nu kunde vara att jag överhuvudtaget inte ens tänkte på det. Kläder på den tiden, var ett gruppsykologiskt framavlat fenomen där hip-hoparna hade en sorts kläder, de riktigt balla tjejerna och killarna hade FILA-tröjjor och vi töntar hade våra syskons gamla kläder.
Kläder på den tiden fyllde inte mer funktion än att de talade om vilken del av klassen man tillhörde, hur de såg ut inom gruppen var av mindre betydelse.
En dag kom min mamma in i mitt rum och sade till mig:
- Rickard, vill du inte följa med och köpa nya kläder? och jag minns att jag svarade med ett bryskt nej, eftersom jag troligen var upptagen med något, på den tiden mycket angelägnare, såsom ett dataspel eller hockeykort. Mamma sa då något som jag har haft mycket svårt att glömma. Jag minns att jag reagerade på det hon sa med så mycket avsky att det satt kvar väldigt länge. Hon sa:
- Du måste förstå att om du inte tar hand om dig, eller hur du ser ut så kommer människor inte våga prata med dig, Du kommer bli ensam!
Min tvärbenta pubertala tjurrusning var förstås att förklara för henne att sånna vänner, som inte tålde mina kläder inte var något att ha ändå.
Än idag hör jag de här orden när jag nyss har klippt mig eller spenderat oproportionerligt mycket pengar på nått klädesplagg. Och sanning är ju faktiskt så krass att vi människor agerar så. Om man inte sköter sin hygien så har man sällan lätt att skaffa nya kompisar, om ens kläder inte är "top notch" så bedöms du utifrån dem.
Även jag, när jag sitter och skriver, har valt dagens klädesdräkt med omsorg. Varför? Jag vill inte bryta normen. Jag vill inte förklara varför mina jeans skulle vara ljuslila eller neongröna. Jag köper till och med kläder med en speciell papperslapp därbak där det står några bokstäver på.
Det handlar om att inte behöva blotta sina egna val, utan låta andra välja åt en. Det handlar om integritet i sin ytlighet.
Bara för att människor ska våga prata med mig.
Kläder på den tiden fyllde inte mer funktion än att de talade om vilken del av klassen man tillhörde, hur de såg ut inom gruppen var av mindre betydelse.
En dag kom min mamma in i mitt rum och sade till mig:
- Rickard, vill du inte följa med och köpa nya kläder? och jag minns att jag svarade med ett bryskt nej, eftersom jag troligen var upptagen med något, på den tiden mycket angelägnare, såsom ett dataspel eller hockeykort. Mamma sa då något som jag har haft mycket svårt att glömma. Jag minns att jag reagerade på det hon sa med så mycket avsky att det satt kvar väldigt länge. Hon sa:
- Du måste förstå att om du inte tar hand om dig, eller hur du ser ut så kommer människor inte våga prata med dig, Du kommer bli ensam!
Min tvärbenta pubertala tjurrusning var förstås att förklara för henne att sånna vänner, som inte tålde mina kläder inte var något att ha ändå.
Än idag hör jag de här orden när jag nyss har klippt mig eller spenderat oproportionerligt mycket pengar på nått klädesplagg. Och sanning är ju faktiskt så krass att vi människor agerar så. Om man inte sköter sin hygien så har man sällan lätt att skaffa nya kompisar, om ens kläder inte är "top notch" så bedöms du utifrån dem.
Även jag, när jag sitter och skriver, har valt dagens klädesdräkt med omsorg. Varför? Jag vill inte bryta normen. Jag vill inte förklara varför mina jeans skulle vara ljuslila eller neongröna. Jag köper till och med kläder med en speciell papperslapp därbak där det står några bokstäver på.
Det handlar om att inte behöva blotta sina egna val, utan låta andra välja åt en. Det handlar om integritet i sin ytlighet.
Bara för att människor ska våga prata med mig.
Förstår ni inte?
Tentaplugget har gått framåt. Men det är långt från roligt eller lätt.
Förstår ni inte att situationen
är ohållbar?
När ni ger en del av era barn till
vuxenartistokrin,
när era barn är i klorna på
statspedofilin,
när sexualiteten får vara en del
av prepubertala tonårsglin.
Situationen är påväg mot
babylons gårdar
när hemsidor på internet
bedömmer och ger poäng
på din dotters
vårtgårdar.
Du blir sexologiexpert,
I spalter på internet
och förtryckt av
fascistisk
sexuell vett-o-ettikett!
Säg tack för göket,
stå i rätt positioner.
Tro på dig själv för fan,
för det kommer inte ges pardoner.
Dina söner kan allt om kvinnligt kroppsbruk,
de talar med sina barnkompisar
om viberatorer, muffprutt
och löskuk.
Men om vi redan är skadade
av Frida och Bullen,
så ber jag dig,
Snälla informationssamhälle;
Bespara våra barn från dessa
ofelbara verbala knullen.
Bespara dem från att veta allt från start,
låt dem få upptäcka själva allt som är uppenbart.
Låt dem få förbli barnsliga, oskuldsfulla ett tag till,
och låt dem få upptäcka livet när de själva vill.
Förstår ni inte att situationen
är ohållbar?
När ni ger en del av era barn till
vuxenartistokrin,
när era barn är i klorna på
statspedofilin,
när sexualiteten får vara en del
av prepubertala tonårsglin.
Situationen är påväg mot
babylons gårdar
när hemsidor på internet
bedömmer och ger poäng
på din dotters
vårtgårdar.
Du blir sexologiexpert,
I spalter på internet
och förtryckt av
fascistisk
sexuell vett-o-ettikett!
Säg tack för göket,
stå i rätt positioner.
Tro på dig själv för fan,
för det kommer inte ges pardoner.
Dina söner kan allt om kvinnligt kroppsbruk,
de talar med sina barnkompisar
om viberatorer, muffprutt
och löskuk.
Men om vi redan är skadade
av Frida och Bullen,
så ber jag dig,
Snälla informationssamhälle;
Bespara våra barn från dessa
ofelbara verbala knullen.
Bespara dem från att veta allt från start,
låt dem få upptäcka själva allt som är uppenbart.
Låt dem få förbli barnsliga, oskuldsfulla ett tag till,
och låt dem få upptäcka livet när de själva vill.
Tentaplugg
Den här dagen ska vigas till tentaplugg, rakt av.
Må så vara att resten av livet blir lidande av allt det hä förbannade pluggandet. Jag ska klara den här tentan om jag så ska dö på kuppen.
(Eller iaf försöka)
Må så vara att resten av livet blir lidande av allt det hä förbannade pluggandet. Jag ska klara den här tentan om jag så ska dö på kuppen.
(Eller iaf försöka)
I botten av byrålådan, så ler du mot mig, i en evig bild
Längst in i min garderob har jag en gammal sliten skokartong. Jag tror den kom dit med ett par tjocka skejtskor när jag gick i högstadiet någon gång. Idag är lådan fylld av mycket annat än skor.
I skolådan ligger mycket som jag ibland vill uppleva igen. Där ligger kärleksbrev, och där ligger mindre kärleksfulla brev. Där ligger bilder som iinte riktigt passar in i det liv jag lever nu och där ligger små tingestar som inte riktigt
fungerar att slängas bort.
Jag tror att alla människor har sådanna tingestar, kanske inte bara materiellt utan också i sina sinnen. Småsmå associationer som gör att man flyter bort och börjar tänka på tider som varit. Småsmå saker i tillvaron som bara på nått sätt är heligt kopplade med dåtiden.
Vad är då konsensus av det här? Jo, följande.
Människan vill kunna förutspå sitt liv, och de dagar vi kan förutspå minst tar vi till våran dåtid för att försöka förstå hur vi kunnat bli det vi blev på den tid mellan tingesten hade sin betydelse och nu. Därigenom hittar vi mod till att se framåt. Vi ser framåt genom att se bakåt.
Och inte ens i all vår rationalitet kan vi acceptera att framtiden är ogreppbar ända tills den upplevs. Problemet är bara att när den dagen sker är den inte framtid utan nutid. Världen har ett konstigt kretslopp som liksom inte sker utan är. Typ som Bertil sa om Gud.
Kärlek
//
Rickard.
I skolådan ligger mycket som jag ibland vill uppleva igen. Där ligger kärleksbrev, och där ligger mindre kärleksfulla brev. Där ligger bilder som iinte riktigt passar in i det liv jag lever nu och där ligger små tingestar som inte riktigt
fungerar att slängas bort.
Jag tror att alla människor har sådanna tingestar, kanske inte bara materiellt utan också i sina sinnen. Småsmå associationer som gör att man flyter bort och börjar tänka på tider som varit. Småsmå saker i tillvaron som bara på nått sätt är heligt kopplade med dåtiden.
Vad är då konsensus av det här? Jo, följande.
Människan vill kunna förutspå sitt liv, och de dagar vi kan förutspå minst tar vi till våran dåtid för att försöka förstå hur vi kunnat bli det vi blev på den tid mellan tingesten hade sin betydelse och nu. Därigenom hittar vi mod till att se framåt. Vi ser framåt genom att se bakåt.
Och inte ens i all vår rationalitet kan vi acceptera att framtiden är ogreppbar ända tills den upplevs. Problemet är bara att när den dagen sker är den inte framtid utan nutid. Världen har ett konstigt kretslopp som liksom inte sker utan är. Typ som Bertil sa om Gud.
Kärlek
//
Rickard.
När dagen och natten möts.
Det är måndag. Jag har egentligen sovit lite för länge och jag borde VERKLIGEN skriva min tenta istället för den här bloggen.
Men det finns för mycket att säga, det finns för mycket att känna och för många att verkligen se.
I helgen var jag i Rättvik på Trettonhelgsläger, som helgare. Det var ett av de klokaste besluten på mycket länge. Det handlade om nya bekantskaper, nya skämt och nya erfarenheter men också om gamla känslor, gamla (äldre) konfirmander och en gammal version av mig själv.
Det som slår en att det har förändrats, sen man verkligen började engagera sig sisådär tre fyra år sen, är att känslorna kanske ändrar karaktär, men bara blir starkare. Den där förälskelsen som man hade till konfirmanderna när de konfirmerades övergår sakta men säkert till stolthet och beundran. De små ynkliga delar av människor som man mötte för första gången under deras konfirmation har blivit stora, självständiga och obeskrivligt mycket modigare individer.
Liksom livet och kärleken har sina slut, har ju också trettonhelgen det. Det betyder dock inte att nya bekantskaper eller nya individer inte kan hjälpas att växa, utvecklas eller mötas. Därför så blir detta inlägg inte mkt längre än såhär.
Kärlek.
//
R.
Men det finns för mycket att säga, det finns för mycket att känna och för många att verkligen se.
I helgen var jag i Rättvik på Trettonhelgsläger, som helgare. Det var ett av de klokaste besluten på mycket länge. Det handlade om nya bekantskaper, nya skämt och nya erfarenheter men också om gamla känslor, gamla (äldre) konfirmander och en gammal version av mig själv.
Det som slår en att det har förändrats, sen man verkligen började engagera sig sisådär tre fyra år sen, är att känslorna kanske ändrar karaktär, men bara blir starkare. Den där förälskelsen som man hade till konfirmanderna när de konfirmerades övergår sakta men säkert till stolthet och beundran. De små ynkliga delar av människor som man mötte för första gången under deras konfirmation har blivit stora, självständiga och obeskrivligt mycket modigare individer.
Liksom livet och kärleken har sina slut, har ju också trettonhelgen det. Det betyder dock inte att nya bekantskaper eller nya individer inte kan hjälpas att växa, utvecklas eller mötas. Därför så blir detta inlägg inte mkt längre än såhär.
Kärlek.
//
R.
