janniklasrickard

"Det har blivit svårt att älska,
när all kärlek lett till besvikelse
Och compadres
Lever på gränsen till förintelse
Och compadres, ni trodde man kunde svika kärlek
Oh-oh ooh yeah
Men det kan man inte

Jag vet att du är ledsen
Jag är ledsen med
För allt som är kvar är en dröm om vad kärlek kunde va
Jag läser aldrig Proust igen
För slutet gör för ont i mig"

----

Allt pendlar mellan bekräftelse och passiv kärlek.
Var är balansen.
Var är genuinitet?

Jag hade egentigen tänkt mig att sova, men när jag stod och borstade tänderna slog det mig en ganska intressant sak.

Distans. Vad är det?

Det finns distans i form av antal längdenheter från punkt A till punkt B. Det är kanske så vi ser på distans generellt sätt. Men jag skulle vilja säga att distans kan vara så mycket mer. Dels kan den upplevda distansen vara något helt annat än verkligheten om man ser till faktorerna tillgänglighet och kännedom.
Ex.

Häromdagen var jag i Nora och hälsade på Kattis, Nora ligger kanske åtta - nio mil från västerås. Jag upplever, och upplever fortfarande att Nora ligger mycket längre från Västerås än stockholm. TROTS att jag vet att sthlm ligger hela 10mil från Västerås, det ill säga en mil längre bort från västerås. Märkligt va?

Sedan finns det ju en distans mellan människor också, distansen är dels ett fenomen av den fysiska åtskiljandet i längdenheter men också lättillgängligheten och kännedomen. Just nu är jag i Västerås, men många gamla kompisar som jag vet också är här i västerås under jullovet, känns längre bort än t.ex Sofie som bor i Arboga.

Vad är då kontentan av denna tanke?
Jo, Distans ÄR så långt vi känner att vi befinner oss från varandra, Inte så långt vi de facto befinner oss från varandra.

---

Varför är det då intressant att  förstå distans?

JO, därför att distans skapar dynamik och andrum mellan människor. Ibland så långa att vi inte orkar dra några andetag tillsammans mer och då dör vänskapen. Men om man tillsammans kämpar och om man tillsammans använder dynamiken till att få och ge kraft är distans mellan människor inte mer än ett bevis på att relationen dem emellan lever.

Grymma citat från en film från 1996 med Vince Vaughn, "The Swingers"


Mike:
-    Look, we're gonna spend half the night driving around the Hills looking for this one party and you're going to say it sucks and we're all gonna leave and then we're gonna go look for this other party.
But all the parties and all the bars, they all suck. I spend half the night talking to some girl who's looking around the room to see if there's somebody else who's more important she should be talking to.
And it's like I'm supposed to be all happy 'cause she's wearing a backpack, you know?
And half of them are just nasty skanks who wouldn't be nothing except they're surrounded by a bunch of drunken horny assholes. And I'm gonna tell you something T. Are you listening?

Trent:
-     Yeah, I'm listening.

Mike:
-       I'm not gonna be one of those assholes.
Alright? It just makes me sick. It's like, some nasty skank who isn't half the woman my girlfriend is, is gonna front me?
It makes me want to fuckin' puke!

---

Mike: So how long do I wait to call?

Trent: A day.

Mike: Tomorrow.

Sue: Tomorrow, then a day.

Trent: Yeah.

Mike: So two days?

Trent: Yeah, I guess you could call it that, two days.

Sue: Definitely, two days is like industry standard.

Trent: You know I used to wait two days to call anybody, but now it's like everyone in town waits two days. So I think three days is kind of money. What do you think?

Sue: Yeah, but two's enough not to look anxious.

Trent: Yeah, two's enough not to look anxious. But I think three days is kind of money. You know because you...

Mike: Yeah, but you know what, mabey I'll wait 3 weeks. How's that? And tell her I was cleaning out my wallet and I just happened to run into her number.

Charles: Then ask her where you met her.

Mike: Yeah, I'll ask her where I met her. I don't remember. What does she look like? And then I'll asked if we fucked. Is that... would that be... T, would that be the money?

Trent: You know what. Ha ha ha Mike, laugh all you want but if you call too soon you might scare off a nice baby who's ready to party.

Mike: Well how long are you guys gonna wait to call your babies?

Trent, Sue: Six days.

---

Rob:
-    You don't look at the things that you have, you only look at the stuff that you don't have. Those guys are right about you - you're money.

Mike:
-    Then why won't she call?

Rob:
-    She won't call because you left. she's got her own life to deal with, man, and that's in New York... alright? And she's a sweet girl, and I love her to pieces, but fuck her, man. You gotta get on with your life. You gotta let go of the past. And Mikey, when you do, I'm telling you: the future is beautiful, alright? Look out the window. It's sunny every day here. It's like manifest destiny. Don't tell me we didn't make it. We made it! We are here. And everything that is past is prologued to this. All of the shit that didn't kill us is only - you know, all that shit. You're gonna get over it.

Mike:
-    How did you get over it? I mean, how long did it take?

Rob:
-    Sometimes it still hurts. You know how it is, man. It's like, you wake up every day and it hurts a little bit less, and then you wake up one day and it doesn't hurt at all. And the funny thing is, is that, this is kinda wierd, but it's like, it's like you almost miss that pain.

Mike:
-   You miss the pain?

Rob:
-   Yeah, for the same reason that you missed her... because you lived with it for so long.

Jag börjar såhär:

Om livet gick på en dans, så varför är min danspartner helt ointresserad? Jag kan föra, och jag skulle vilja påstå att jag är satan grym på det. Men om livet inte vill reagera på hur jag för så kan man ju lika gärna inte föra. Det enda som ett sånt beteende kan rendera är någon slags sämre balans.

Jag är trött på att vara påträngande social, jag är trött på att vara påträngande snäll och jag är trött på att få packa ihop allt igen och att det enda jag kan ramla tillbaks på är min egen säng, i min egna tomma lägenhet, i min egna tomma tillvaro.

Jag vill göra så mycket mer, det duger liksom inte med att nästan få vara kompis, nästan tycka om varandra eller nästan vara duktig. Snarare en fullständig tillvaro än tre halvdana. Det är inte logiskt, för jag kan parera dina danssteg även om du dansar fel, jag vet precis hur det går till att bjuda upp och om du nekar mig så är det din förlust.

Men hur dansar man med flubbergele?

Vardagslunken fortsätter, om än något mindre hektisk.
Ska till Dalsland nästa vecka några dagar och intervjua lite folk. Det ska bli skoj att lära sig.

Jag vet inte riktigt vad som händer just nu,
antingen är jag mest trött av mitt stressande
eller så är jag fruktansvärt mottaglig mot emotioner av olika de slag.

Vill, och försöker att ha lite distans till mig själv och andra,
men det är ack så svårt. När det inte ens finns intresse från
andra sidan.

---

Frågan är om det här
är nya där och nya jag.

Ännu en vecka är över.
Ett nytt skolår har börjats,
ingenting har förändrats,
allt är nytt.

Hade en mycket trevlig kväll igår
tillsammans med Personalvetare
av modell ettor.

"Joe said let's get the priority straight,
but I said let's get the priority queer."

Idag har varit en bra dag. Imorse ringde S från staterna och vi pratade väll bort 120min i telefon. Gratis? Nej! Men ack så värdefullt.
Om jag fick önska mig något nu så skulle det vara att få se hennes ansikte när vi ses i oktober, Den lycka och lättnad det kommer vara, den kärlek och den saknad uppdämd och frisläppt på samma gång. Jag är inte en crybaby, men då är det tametusan frågan om alltså.
Sen har jag fikat med Fia-darling. Hon är underbart avslappnad och lättsam men skarpt intelligent. Me Like! Snart ska jag på möte med kyrkan.

Som ni hör rullar det på. Engagemang och fasta punkter börjar hitta tillbaka, och nästa vecka börjar skolan.

Rättvik är en plats med mycket gjort och utträttat, vissa saker förknippat med sånt jag ångrar och vissa saker med underbar glädje. Jag ska få låta den vara det. Jag ska ta vara på mig och inte Rättvik från och med nu. Rättvik är inte ett avslutat kapitel men konstpausen som kommer är medveten och planerad. Ärligt talat hoppas jag att de inte saknar mig, för då är mitt verk där bara destruktivt. Jag vet att det finns tillräckligt med kunskap och kompetens för att fylla tomrummet, om det blir nått. Rättvik är en arbetsplats och jag tar tjänstledigt. Därmed inte sagt att alla som hör Rättvik till glöms bort. De som är viktiga är viktiga utan Rättvik.

Det som ligger på agendan de närmsta veckorna är:

• Nollning - jag är ansvarig för nollningen av Personalvetarna tillsammans med två andra. Kul!

• Ledarutbildning - nya ledare ska formas. Jag har erfarenhet och kunskap.

• Rock for Moc - Jag ska vara ledare över Vänersborgare som kommer och rockar fett. Möt mig där!

Igår blev Neighbourinho-trion komplett när Anna hoppade av tåget. Vi hängde hos Sara och drack té. Bara gjorde inget. Underbart. I've missed you sweeties.

---

Må din väg gå dig till mötes,
och må vinden vara din vän.
Och må solen värma din kund,
och låt regnet vattna själens jord.
Och tills vi möts igen, må Gud hålla,
hålla dig i sin famn.

Frid!
//
R.

DAGENS LÅT: Runrig - Loch Lomond
DAGENS KLÄDSEL: Emilio-stuprör och V-ringad secondhand Pike
DAGENS FRUKOST: Kaffe och Macka
DAGENS DUSCH: Syrrans, eftersom jag inte duschat idag och inte har någon plan på det heller.
DAGENS FRISYR: Självfall och avslappnat + Orakat ansikte
DAGENS SMINK: Får man välja lite random? Eyeliner blir det isåfall...Hoppas nån blir glad för det svaret. =P
DAGENS HÄNDELSE: Mamma och Pappa på besök, fixat och donat och handlat.
DAGENS PLANER: Prata med S, sådär snuskigt länge i telefon.
DAGENS VILL HA: Rätt bläckpatron till skrivaren (köpte såklart fel och brutet förpackningen = 100kr i skräpkorgen)
DAGENS SAKNAD: Oh ja.
DAGENS DROG: Dator.
DAGENS TRÅKIGASTE: Snart skola och snart massa jobb.
DAGENS FINASTE: S och systers bröllop
DAGENS KÖP: 1700kr på Maxi. Tack mums och päps.
DAGENS MAT: File Mignon B&W med potatisgratäng och ratatouille
DAGENS DRICKA: En kall Öl.
DAGENS SJUKA: Nej
DAGENS KÄRLEK: Telefonsvarare
DAGENS MÅENDE: Tack och Ring.
DAGENS AVSLUTANDE: Kommer senare.

Idag fick jag frågan vad meningen med livet är, då tänkte jag på en gammal religionsuppgift jag skrev i gymnasiet.

Här är en del av den:

"För att prata om meningen med livet, måste man först definiera vad ?livet? är. Ens personliga uppfattning avgör såklart denna fråga, men eftersom denna essä ska handla om min uppfattning ska jag definiera vad uttrycket ?livet? är för mig

?Livet? för mig är ett utryck för den energi som möjliggör allt det som vi kallar liv. Meningen med ?livet? är således att förse saker som av någon anledning börjat leva med energi. Därför vill jag omformulera frågeställningen från; Vad är meningen med livet, till Vad är meningen med att leva.

Livet som sådant är ju en enorm statisk process somhela tiden pågår. Som människa använder vi den energi som livet symboliserar för att leva. Detta leder oss till frågan Varför leva? Detta är för mig en mer viktig existentiell fråga än vad meningen med ?livet? är och är på samma gång mer lättillgänglig att diskutera.

Uppfattningar om vad meningen med att leva är av flera olika sorter. För vissa finns det materiella mål, såsom att få barn, medan andra har samma åsikter fast speglat på ett annat sätt. Exempel på detta är till exempel att man vill finna kärleken och skapa en framtid. Gemensamt för de flesta meningar som människor har är att de har ett framtida mål. Jag tror att meningen med att leva livet är att söka meningen med att leva, vilket övergår i ett oändligt uppåtsträvande sökande. Detta blir så småningom övermäktigt människan eftersom den inte har den kapacitet eller, kalla det intelligens, att förstå det oändliga.

Människan lever i en värld av materialistiska självklarheter och vill förklara sin egen existens med samma medel. Meningen med att leva är således att antingen hitta ett materialistiskt substitut för att förklara den oändlighet som inte kan förklaras i människans huvud eller alternativt att inte försöka förstå alls.

Ett normalbegåvat barn har inte den kapaciteten att förstå denna ogripbara surrealism som denna oändlighet kan tyckas vara. Barnet kan inte förställa sig att något finns, i barnets värld är det svart på vitt, antingen finns något eller inte. Barnet är således opåverkad av denna strävan för att förstå meningen i det barnet gör. När man, som det heter i religiösa termer, mediterar strävar man också efter samma känsla.

Munkar i vissa religioner talar mantran tills de inte har något annat än orden i tankarna. Eftersom orden oftast är gallimatias så släpper man tanken på dessa också och uppnår ett tillstånd där man inte bryr sig om nånting. Detta är samma tillstånd som man har när man är barn. Det är en slags barnslig och instinktivfri frid.

Denna strävan till att inte bry sig om det svårgripbara oändliga beskrivs av Sigmund Freud när han skriver om längtan till barnet inom sig, och att man som människa utvecklas beroende på sina föräldrars beteenden. Det är sökandet efter det barnsligt enkla, där det inte spelar någon roll om det man tar för sig har en mening eller inte. "

När ska jag hitta någon som ser igenom mig? Som ser det som är viktigt?

Jag är tjugoett år gammal, jag ser bra ut, jag är snäll och omtänksam, har en tvivelaktig men ganska roande humor.

Det jag längtar efter nu, är någon att dela jazzkvällar med, någon att dela fingertoppar med.

Jag längtar efter den människa som hittar det adekvata, bland min djungel av personlighetsfacetter, Det som verkligen betyder något.

Jag vill sitta på en brygga, se det blöta avtrycket av en kvinnokropp. Höra morgonsången av en näktergal. Inse att kylan är fatal. Vira in sig i filtar, vara tyst, leva för barnen.

Degenereras i förmån till små knoddar och ge dem verktyg att bygga sin egen identitet.

Det vill jag.

Det är sent, borde pluggat mer, skrattat mindre.

Men de löser sig.

Kilade ner till skolan och fick ut min tenta, vilken var till hälften underkänd. Kändes som det inte var något jag behövde precis nu, men och andra sidan så kunde jag ha pluggat mer också. Sen gick jag hem och skulle just prata med Fia i telefon när det ringde på dörren. Jag fick be henne vänta och knallade iväg för att öppna. Utanför dörren var det dock tomt och jag förstod inte riktigt vad det var för mening med det.

Men brevid dörren stod en nyplockad blombukett i ett glas med röda ränder. Jag förundrades lite och gick in och log. På gatan utanför svävade en sommarblond och aningen blå vårfläkt bort mot Edsvägen i ganska rask takt. Det får mig att le än.

Sen ringde jag Fia, och vi gick igenom årsmötesprotokollet tillsammans och pratade massa om allt möjligt. I en timme, igår pratade vi en halvtimme. Ändå känns det som ingen tid alls och att vi har allt att prata om. Hon är en bra människa, ännu en människa som är bra.

Nu blir det antagligen mer telefonsamtal och lite mat att laga.

Ska också packa inför somarledarförträffen. Förstå hur skönt det är att kunna få göra det, att få kunna åka upp till Rättvikan gratis och träffa de människor man håller bland de högsta och saknar mest. Ibland frågar man sig var man fått all tur ifrån, ibland frågar man sig hur Allt löser sig, mer eller mindre bra, inom en obestämd framtid.

Ibland,
är man riktigt nöjd med livet.

Det som stör mig, är att det finns så mycket att ge i mig
och så få som skulle uppskatta det tillräckligt mycket
att de skulle ge något som räknades tillbaka.


Vad det beträffar resten av livet,
så skriver jag B-uppsats just nu, om prototypikalitet och dess inverkan på ledarskap.
Det är ganska intressant tycker jag, särskilt som man kan överföra det på grupper man är ledare för, eller har varit ledare för.

Det handlar om att en grupp måste ha sin egen identitet och tar då över individens identitet. Den människa som passar bäst ihop, den som bäst förkroppsligar gruppens identitet får en ledarroll och har mest chans att influera de andra gruppmedlemarna.

Intressant indeed.