Hefstativogram
Om livet gick på en dans, så varför är min danspartner helt ointresserad? Jag kan föra, och jag skulle vilja påstå att jag är satan grym på det. Men om livet inte vill reagera på hur jag för så kan man ju lika gärna inte föra. Det enda som ett sånt beteende kan rendera är någon slags sämre balans.
Jag är trött på att vara påträngande social, jag är trött på att vara påträngande snäll och jag är trött på att få packa ihop allt igen och att det enda jag kan ramla tillbaks på är min egen säng, i min egna tomma lägenhet, i min egna tomma tillvaro.
Jag vill göra så mycket mer, det duger liksom inte med att nästan få vara kompis, nästan tycka om varandra eller nästan vara duktig. Snarare en fullständig tillvaro än tre halvdana. Det är inte logiskt, för jag kan parera dina danssteg även om du dansar fel, jag vet precis hur det går till att bjuda upp och om du nekar mig så är det din förlust.
Men hur dansar man med flubbergele?
Jag saknar att sitta nere på bryggan tillsammans med dig och filosofera över livet..
är du inte trött på att kanske vara lite för självgod. Känns som du tror att du är "färdig" att du är så mogen och överlägsen. Det är bra att du tycker att du är bra...men det finns gränser, man måste vara ödmjuk också
förlåt för min förra kommentar. Jag vet inte vad som föll in mig. Du får va som du vill. Å du är inte dålig.
Du behöver inte ursäkta dig. Självgod eller inte, så för mig personligen, handlar det här inlägget mycket lite om mig och mer om saker runt omkring. Men ja, jag nekar mig inte vad jag tycker om mig själv och jag nekar inte att det kan upplevas narcissistiskt.
Jag anser mig inte mogen, och jag anser mig inte överlägsen. Om du får den känslan av att jag behandlar dig så är det beklagligt. Vad jag vet är att om inte jag tror på mig själv och på det jag gör, så kommer inte någon annan göra det heller. Och ja, man ska vara ödmjuk, men inte till den grad att man berövar sig själv med möjlighet att förändra sin framtid. Då gör man sig själv en otjänst.
