Meningen med livet/att leva
Idag fick jag frågan vad meningen med livet är, då tänkte jag på en gammal religionsuppgift jag skrev i gymnasiet.
Här är en del av den:
"För att prata om meningen med livet, måste man först definiera vad ?livet? är. Ens personliga uppfattning avgör såklart denna fråga, men eftersom denna essä ska handla om min uppfattning ska jag definiera vad uttrycket ?livet? är för mig
?Livet? för mig är ett utryck för den energi som möjliggör allt det som vi kallar liv. Meningen med ?livet? är således att förse saker som av någon anledning börjat leva med energi. Därför vill jag omformulera frågeställningen från; Vad är meningen med livet, till Vad är meningen med att leva.
Livet som sådant är ju en enorm statisk process somhela tiden pågår. Som människa använder vi den energi som livet symboliserar för att leva. Detta leder oss till frågan Varför leva? Detta är för mig en mer viktig existentiell fråga än vad meningen med ?livet? är och är på samma gång mer lättillgänglig att diskutera.
Uppfattningar om vad meningen med att leva är av flera olika sorter. För vissa finns det materiella mål, såsom att få barn, medan andra har samma åsikter fast speglat på ett annat sätt. Exempel på detta är till exempel att man vill finna kärleken och skapa en framtid. Gemensamt för de flesta meningar som människor har är att de har ett framtida mål. Jag tror att meningen med att leva livet är att söka meningen med att leva, vilket övergår i ett oändligt uppåtsträvande sökande. Detta blir så småningom övermäktigt människan eftersom den inte har den kapacitet eller, kalla det intelligens, att förstå det oändliga.
Människan lever i en värld av materialistiska självklarheter och vill förklara sin egen existens med samma medel. Meningen med att leva är således att antingen hitta ett materialistiskt substitut för att förklara den oändlighet som inte kan förklaras i människans huvud eller alternativt att inte försöka förstå alls.
Ett normalbegåvat barn har inte den kapaciteten att förstå denna ogripbara surrealism som denna oändlighet kan tyckas vara. Barnet kan inte förställa sig att något finns, i barnets värld är det svart på vitt, antingen finns något eller inte. Barnet är således opåverkad av denna strävan för att förstå meningen i det barnet gör. När man, som det heter i religiösa termer, mediterar strävar man också efter samma känsla.
Munkar i vissa religioner talar mantran tills de inte har något annat än orden i tankarna. Eftersom orden oftast är gallimatias så släpper man tanken på dessa också och uppnår ett tillstånd där man inte bryr sig om nånting. Detta är samma tillstånd som man har när man är barn. Det är en slags barnslig och instinktivfri frid.
Denna strävan till att inte bry sig om det svårgripbara oändliga beskrivs av Sigmund Freud när han skriver om längtan till barnet inom sig, och att man som människa utvecklas beroende på sina föräldrars beteenden. Det är sökandet efter det barnsligt enkla, där det inte spelar någon roll om det man tar för sig har en mening eller inte. "
Här är en del av den:
"För att prata om meningen med livet, måste man först definiera vad ?livet? är. Ens personliga uppfattning avgör såklart denna fråga, men eftersom denna essä ska handla om min uppfattning ska jag definiera vad uttrycket ?livet? är för mig
?Livet? för mig är ett utryck för den energi som möjliggör allt det som vi kallar liv. Meningen med ?livet? är således att förse saker som av någon anledning börjat leva med energi. Därför vill jag omformulera frågeställningen från; Vad är meningen med livet, till Vad är meningen med att leva.
Livet som sådant är ju en enorm statisk process somhela tiden pågår. Som människa använder vi den energi som livet symboliserar för att leva. Detta leder oss till frågan Varför leva? Detta är för mig en mer viktig existentiell fråga än vad meningen med ?livet? är och är på samma gång mer lättillgänglig att diskutera.
Uppfattningar om vad meningen med att leva är av flera olika sorter. För vissa finns det materiella mål, såsom att få barn, medan andra har samma åsikter fast speglat på ett annat sätt. Exempel på detta är till exempel att man vill finna kärleken och skapa en framtid. Gemensamt för de flesta meningar som människor har är att de har ett framtida mål. Jag tror att meningen med att leva livet är att söka meningen med att leva, vilket övergår i ett oändligt uppåtsträvande sökande. Detta blir så småningom övermäktigt människan eftersom den inte har den kapacitet eller, kalla det intelligens, att förstå det oändliga.
Människan lever i en värld av materialistiska självklarheter och vill förklara sin egen existens med samma medel. Meningen med att leva är således att antingen hitta ett materialistiskt substitut för att förklara den oändlighet som inte kan förklaras i människans huvud eller alternativt att inte försöka förstå alls.
Ett normalbegåvat barn har inte den kapaciteten att förstå denna ogripbara surrealism som denna oändlighet kan tyckas vara. Barnet kan inte förställa sig att något finns, i barnets värld är det svart på vitt, antingen finns något eller inte. Barnet är således opåverkad av denna strävan för att förstå meningen i det barnet gör. När man, som det heter i religiösa termer, mediterar strävar man också efter samma känsla.
Munkar i vissa religioner talar mantran tills de inte har något annat än orden i tankarna. Eftersom orden oftast är gallimatias så släpper man tanken på dessa också och uppnår ett tillstånd där man inte bryr sig om nånting. Detta är samma tillstånd som man har när man är barn. Det är en slags barnslig och instinktivfri frid.
Denna strävan till att inte bry sig om det svårgripbara oändliga beskrivs av Sigmund Freud när han skriver om längtan till barnet inom sig, och att man som människa utvecklas beroende på sina föräldrars beteenden. Det är sökandet efter det barnsligt enkla, där det inte spelar någon roll om det man tar för sig har en mening eller inte. "
Kommentarer
Trackback
