janniklasrickard

När jag var 12-13 brydde jag mig så lite om kläder, utseende, hår eller vad det nu kunde vara att jag överhuvudtaget inte ens tänkte på det. Kläder på den tiden, var ett gruppsykologiskt framavlat fenomen där hip-hoparna hade en sorts kläder, de riktigt balla tjejerna och killarna hade FILA-tröjjor och vi töntar hade våra syskons gamla kläder.

Kläder på den tiden fyllde inte mer funktion än att de talade om vilken del av klassen man tillhörde, hur de såg ut inom gruppen var av mindre betydelse.

En dag kom min mamma in i mitt rum och sade till mig:
    - Rickard, vill du inte följa med och köpa nya kläder? och jag minns att jag svarade med ett bryskt nej, eftersom jag troligen var upptagen med något, på den tiden mycket angelägnare, såsom ett dataspel eller hockeykort. Mamma sa då något som jag har haft mycket svårt att glömma. Jag minns att jag reagerade på det hon sa med så mycket avsky att det satt kvar väldigt länge. Hon sa:
    - Du måste förstå att om du inte tar hand om dig, eller hur du ser ut så kommer människor inte våga prata med dig, Du kommer bli ensam!

Min tvärbenta pubertala tjurrusning var förstås att förklara för henne att sånna vänner, som inte tålde mina kläder inte var något att ha ändå.

Än idag hör jag de här orden när jag nyss har klippt mig eller spenderat oproportionerligt mycket pengar på nått klädesplagg. Och sanning är ju faktiskt så krass att vi människor agerar så. Om man inte sköter sin hygien så har man sällan lätt att skaffa nya kompisar, om ens kläder inte är "top notch" så bedöms du utifrån dem.

Även jag, när jag sitter och skriver, har valt dagens klädesdräkt med omsorg. Varför? Jag vill inte bryta normen. Jag vill inte förklara varför mina jeans skulle vara ljuslila eller neongröna. Jag köper till och med kläder med en speciell papperslapp därbak där det står några bokstäver på.

Det handlar om att inte behöva blotta sina egna val, utan låta andra välja åt en. Det handlar om integritet i sin ytlighet.

Bara för att människor ska våga prata med mig.