janniklasrickard

Det är måndag. Jag har egentligen sovit lite för länge och jag borde VERKLIGEN skriva min tenta istället för den här bloggen.

Men det finns för mycket att säga, det finns för mycket att känna och för många att verkligen se.


I helgen var jag i Rättvik på Trettonhelgsläger, som helgare. Det var ett av de klokaste besluten på mycket länge. Det handlade om nya bekantskaper, nya skämt och nya erfarenheter men också om gamla känslor, gamla (äldre) konfirmander och en gammal version av mig själv.


Det som slår en att det har förändrats, sen man verkligen började engagera sig sisådär tre fyra år sen, är att känslorna kanske ändrar karaktär, men bara blir starkare. Den där förälskelsen som man hade till konfirmanderna när de konfirmerades övergår sakta men säkert till stolthet och beundran. De små ynkliga delar av människor som man mötte för första gången under deras konfirmation har blivit stora, självständiga och obeskrivligt mycket modigare individer.

Liksom livet och kärleken har sina slut, har ju också trettonhelgen det. Det betyder dock inte att nya bekantskaper eller nya individer inte kan hjälpas att växa, utvecklas eller mötas. Därför så blir detta inlägg inte mkt längre än såhär.

Kärlek.
//
R.