janniklasrickard

Längst in i min garderob har jag en gammal sliten skokartong. Jag tror den kom dit med ett par tjocka skejtskor när jag gick i högstadiet någon gång. Idag är lådan fylld av mycket annat än skor.

I skolådan ligger mycket som jag ibland vill uppleva igen. Där ligger kärleksbrev, och där ligger mindre kärleksfulla brev. Där ligger bilder som iinte riktigt passar in i det liv jag lever nu och där ligger små tingestar som inte riktigt
 fungerar att slängas bort.

Jag tror att alla människor har sådanna tingestar, kanske inte bara materiellt utan också i sina sinnen. Småsmå associationer som gör att man flyter bort och börjar tänka på tider som varit. Småsmå saker i tillvaron som bara på nått sätt är heligt kopplade med dåtiden.

Vad är då konsensus av det här? Jo, följande.
Människan vill kunna förutspå sitt liv, och de dagar vi kan förutspå minst tar vi till våran dåtid för att försöka förstå hur vi kunnat bli det vi blev på den tid mellan tingesten hade sin betydelse och nu. Därigenom hittar vi mod till att se framåt. Vi ser framåt genom att se bakåt.

Och inte ens i all vår rationalitet kan vi acceptera att framtiden är ogreppbar ända tills den upplevs. Problemet är bara att när den dagen sker är den inte framtid utan nutid. Världen har ett konstigt kretslopp som liksom inte sker utan är. Typ som Bertil sa om Gud.

Kärlek
//
Rickard.