janniklasrickard

Det gick förbi en tjej i vit klänning
och vita stövlar nyss (!)
Men hon hade också en riktigt mattröd väska
och gråblaskig jacka.
Alltså hallå?
Gräsligt var det i alla fall.

Hur tänker hon?

Och hur tänker jag?
I min verklighet, just nu
och rätt många andra gånger också
för den delen,
är människor skyltdockor,
Skyltdockor som man
lyckas med eller som man rynkar på näsan åt.

De är som canvasdukar
som får liv eller som dör
på grund av hur man målar dem.'

Canvasdukar i sig är det ju inget fel på
och så inte heller människor.

Men människor kan få mig att sucka
precis som jag vore en perfekt
målad, vacker och alltid färgmatchad
tavla.

Det gör mig lite fundersam på mig själv.
Vem fan är jag att döma, vem fan är jag att rynka på näsan?

Att ge mig själv mer tid att vara ensam
som den här flytten har inneburit
har paradoxalt nog gett mig mer tid att studera och analysera andra.
Det känns minst sagt,
tudelat.

---

Nu ställer en man tillbaks tidningar som ramlat ner från metrostället utanför glasrutan.
Sen går han.
God Man, tänker han som inte är arg enligt vissa.

Det behövs fler som honom tänker jag.
Det behövs fler som ordnar i det tysta utan tack.
Det behövs fler som han, och färre som jag.

(Det betyder inte att det behövs färre jag för att jag är dålig, utan för att det är ju bättre för mina aktier om jag är unik. Tänk på det du!)