janniklasrickard

..Hur uppoffrande vi människor kan vara i relationer med varandra.

Tumregeln med oss människor är att vi vill överleva. Vi gör sällan saker som vi inte själva vinner på. Vi äter för att inte dö, vi sover för att reparera vår kropp. Vi kommer ihåg läskiga saker för att kunna undvika dem i framtiden.

Men i relationer, vad är det vi vinner där?

Många säger att en människas godhet kan graderas från Egoism på ena sidan och altruism på andra sidan. Altruism är när man som människa gör något som är rakt igenom gott.
Jag är inte beredd att hålla med den bilden och jag ska berätta varför:

Först och främst är det viktigt att inse att det vi gör gör vi med förhoppningen om en vinst. Kärlek säger vissa är något som är ickeegoistiskt, men jag måste säga tvärtemot. Kärlek uppstår när man finner någon som tillför en så pass mycket att man inte vill leva utan den, och lycklig kärlek är när det förhållandet delas, dvs att båda är beroende av varandra. Det är en slags tvådelad egoism och när den ena parten kanske är mer beroende än den andra är kärleken på väg att falna.

När man pratar om beroende så finns det olika infallsvinklar. Den ena är den rent stabila biten där man söker en hållpunkt eller en plattform och den andra är bekräftelse. Således kan en bekräftelsesökande människa och en väldigt otrygg människa fungera väldigt bra ihop som par om de uppfyller varandras behov tillräckligt bra. Det kan alltså handla om olika vinster när man pratar relationer.

Vad menar jag då med det här?

Jag menar att kärlek, som för de flesta ses som något av det godaste vi har är också egoistiskt. Detta blir ju en paradox om man beaktar det ovanstående påståendet om att egosim och altruism skulle vara varandras motsatser.

Är således egoism inte något dåligt?

Jo, egosim kan såklart vara dåligt om man inte tar hänsyn till konsekvenserna av ens egen vinst. Men då är vi också långt inne på själviskhet, vilket inte är samma sak som egoism.

Det finns många fall där man påstår att det inte finns ett egoistiskt intresse om man vill motsäga sig det här synsättet.
Ett av dem är människor som är villiga och dö för andra. Men frågan är om inte dessa ageranden inte också har ego-intresse i form av att slippa leva med skammen att man kunde ha förhindrat någons död eller sin egen sorg för att till exempel ens barn dör.


Vad blir då kontentan?

Kontentan är att jag hävdar att det inte finns något som är rakt igenom altruistiskt. Det finns inget genomgott i människor. Detta må låta som en nedslående tanke, men jag ser det snarare som ett lov eftersom det snarare bevisar att vi inte rakt igenom är förlorade. Om det inte finns något rakt igenom gott så kan inte heller vi göra något som är mer eller mindre gott eftersom det inte finns någon referenspunkt. Däremot kan vi sätta upp regler som gör att vi lever ett gott liv.


I mitt liv och i mitt sätt att se det så finns gud med som en vägvisare, inte han som har makten. Gud är vägen jag går, luften jag andas och Gudär anledningen till att jag kan nöja mig med det jag presterar i mitt liv.

Och precis som jag är Gud både ond och god.