janniklasrickard

Det är liksom en fin linje mellan mellankoli och extas. Hela helgen har varit en bergodalbana mellan olika tankar och impulser.

I början av helgen kände jag mig pepp på det mesta, var till och med ut och dansade med några i klassen vilket typ är ett steg framåt i utvecklingen. Men sen kom lördagen och söndagen och måndagen som var någon slags kulmen på alla mina bryderier om tillvaron i Vänersborg, om mitt liv i allmänhet och allt jag saknar här nere. På måndagen kom det till och med en (1) tår när jag lyssnade på Bruce Springsteen berätta om sin ungdom och sitt liv före han spelade "The River". Först och främst är det vuxenpoäng att lyssna på de The Boss och sen slog det mig att min ungdom är över. Hela preludumiet tills nu har varit min ungdom och nu står jag här med minnen från då.

Som exempel finns alla minnen med My, alla knäppa saker man gjorde helt spontant i andra sammanhang, alla man var olyckligt kär i, alla man pratade med tills solen gick upp igen. Alla man kysste lite i smyg men avskydde i den sociala scenen. Alla som visste vem man var och vem hade varit. Att inte behöva bry sig! Att jag har tagit de största och viktigaste besluten i mitt liv, genom åren, till den jag vill bli och försöker vara.


The Boss berättar om hur han och hans föräldrar inte drog jämt, men att föräldrarna bara frågade när han hade gjort något dumt eller fel
- What do think you're doing to yourself?
Och det är ju det det handlar om. Vad är det jag gör med migsjälv?

Vad är det jag gör idag som jag ska ha nytta av idag? Jag är i sanningens namn lite tveksam till hur man umgås och motiven bakom härnere. Och visst handlar det om grupprocesser men jag känner igen det från en liknande situation i mitt liv, och ska man ta lärdom av den erfarenheten så kommer jag bara må sämre med tiden. Men har jag nått val? Sannignen är att jag inte vet.

Om ni känner mig så vet ni att en tår är något extremt. De senaste fem åren har jag gråtit två gånger, varav ena var när jag insåg att min pappa hade rätt om att man måste ta ansvar för sig själv och andra, och det andra när jag och My hade gjort slut och jag pratade med Mamma. Då kanske ni inser att denna tåren är något i hästväg.

Hur kommer det sig då att jag är pepp? Jag vet inte, men jag antar att känslorna måste ut någonstans, och jag har en förmåga att vara positiv.

Fuck Me pumps är Amy Whinhouse som har gjort. Den är inte ens bra.
Men jag dansar till den.
Den och Timo Räisinen.