Det finns så många sköna människor
Som liksom aldrig kommer fram. Precis som böcker i ett biblotek, som bara står och samlar damm.
Jag är hemkommen från Rättvik den här veckan, kändes nästan som jag hade flyttat "hem" på riktigt. Det känns så himla lätt och självklart på Stiftsgården, vad det gäller reflektion och arbete och livskvalité. I vilket fall så gjorde det mig gott i själen, men trött i kroppen blev jag också, vilket illustrerades igår utav 14timmars sömn på ett dygn. Hoppsan
I Rättvik funderade jag en del på ledarrollen, vilket i och för sig inte hör till ovanligheterna. Det är intressant att se hur man utvecklas av åren som går i sin ledarroll, men också av omgivningen och ens kollegor. Det som kanske har varit mest påtagligt är att man på ett lättare och mindre drastiskt sätt kan kontrastera sin stil. Det är lättare att vara flummig utan att bli överdriven nu, eftersom djupet inte behöver vara avgrundsdjupt längre.
Det kändes också som om, för första gången på ett bra tag, jag kunde vara säker i min egen trygghet och på så vis dela den med de som behöver den. Det kändes bra.
Ledargruppen kändes väldigt jämn och hade en hög lägstanivå. Jag tror också att de som nu inte träffades i påsk kommer lyfta den ännu lite mer. Jag har sagt det från början, och jag säger det igen: Det behövs bra kemi och nyfikenhet i ledargruppen till ledargruppen för att lägret ska bli bra och spännande.
Konfirmanderna var fina och starka, de var charmiga som vanligt och för att citera ett sms som skrevs någon gång i mitten av veckan:
- "Jag kan inte låta bli att bli förälskad i konfirmandgruppen - Igen"
Jag skulle vilja prata mer om rädsla med konfirmander. Det gäller att glömma bort att vara rädd. Att glömma bort att upprätthålla förtryck. Inte att sluta vara rädda, men att glömma att ge vika för rädslan.
Först då kan världen och jag själv bli bättre.
Jag är hemkommen från Rättvik den här veckan, kändes nästan som jag hade flyttat "hem" på riktigt. Det känns så himla lätt och självklart på Stiftsgården, vad det gäller reflektion och arbete och livskvalité. I vilket fall så gjorde det mig gott i själen, men trött i kroppen blev jag också, vilket illustrerades igår utav 14timmars sömn på ett dygn. Hoppsan
I Rättvik funderade jag en del på ledarrollen, vilket i och för sig inte hör till ovanligheterna. Det är intressant att se hur man utvecklas av åren som går i sin ledarroll, men också av omgivningen och ens kollegor. Det som kanske har varit mest påtagligt är att man på ett lättare och mindre drastiskt sätt kan kontrastera sin stil. Det är lättare att vara flummig utan att bli överdriven nu, eftersom djupet inte behöver vara avgrundsdjupt längre.
Det kändes också som om, för första gången på ett bra tag, jag kunde vara säker i min egen trygghet och på så vis dela den med de som behöver den. Det kändes bra.
Ledargruppen kändes väldigt jämn och hade en hög lägstanivå. Jag tror också att de som nu inte träffades i påsk kommer lyfta den ännu lite mer. Jag har sagt det från början, och jag säger det igen: Det behövs bra kemi och nyfikenhet i ledargruppen till ledargruppen för att lägret ska bli bra och spännande.
Konfirmanderna var fina och starka, de var charmiga som vanligt och för att citera ett sms som skrevs någon gång i mitten av veckan:
- "Jag kan inte låta bli att bli förälskad i konfirmandgruppen - Igen"
Jag skulle vilja prata mer om rädsla med konfirmander. Det gäller att glömma bort att vara rädd. Att glömma bort att upprätthålla förtryck. Inte att sluta vara rädda, men att glömma att ge vika för rädslan.
Först då kan världen och jag själv bli bättre.
Kommentarer
Postat av: Malin
jag ville så gärna vara där och det känns för taskigt att inte dela en period med dig! tomt på nåt vis.
Postat av: M.
Hallå .. Kom hem nu då.
Trackback
