janniklasrickard

Varför inte släppa,
medipubertala tankar,
hädom och fokusera framåt?

Varför utsätta dig
för krävande och
orationella
hormoner skjutna i
7,62 millimeterspatroner?

För jag har klarat mig
där
jag vet vem jag är
Man skulle kunna innbilla sig
att det är för greater good.
Men det är naivt för
jag tror mig själv
i rådet jag ger
och den jag inter ser
den kan jag inte hjälpa mer.

Ni vet vilka ni är,
er talar jag till
ni känner vad jag säger
ni vet vad jag menar,
fast ni inte vill.

Men inte för er skull,
utan för min
öppnas mun
om
och
om igen.

För vi är inte alla vänner,
jag vet oftast inget bakom namnen ni nämner.
Jag pratar i generalliseringar,
javisst.
Jag pratar i tendenser
för sanningen är att sanningen är
likartat trist.

---

Katt ser mig i ögon
Sov, viskar hon, sov så sött
balansbrädet dör

Allt ordnat i rad
risgrynsgröt i tub saknas
eller kärleks lov

En ny, o-era
eller dröm som flydde mig
Okej, jag ger mig.

---

Inga mer periodiseringar
för vårt resultat
är ändå, ändamålsenligt.

Sannerligen, så är
aktiviseringen i brist
på vettigare alternativ.

Jag längtar efter att inse,
att det saknat så som jag saknat
tänkt så det förhindrar vardagliga
rörelser, lite som träningsvärk.

Ju mer jag får,
desto mer inser jag
hur lite jag vill ha.

Samma livstörst,
involveras i fler
orosmoment.
Inte för teori,
utan praktik.

Inte böcker, abstrakta
representationer
utan praktiska,
logistiska och
okemistiska spörsmål.

Nu gryr känslan om mental fysisk kontakt.