janniklasrickard

Den svenska sommaren skiner ikapp med regnmolnen bakom hustaken,
livet ter sig mer och mer som en tillbakaspolad framtidsvision av sig själv,
och jag äter dyra ruccola-blad på dyra resturanger i dyra designer-skålar.

Växtligheten frodas, kärleken undermineras och vännerna har
så överflödigt många sätt att kommunicera att de glömmer bort
att det är kontakt de handlar om.

Svärtan och ensamheten griper sig fast,
Hemma, borta, gränser mellan utrycken suddas ut
och i sitt hjärta inser man att man inte kan hitta mer hem
än i sig själv, och ens egna tankar.




Solen skiner skarpare än förrut på träpanelerna, på utemöblerna
och på mitt ansikte. Timlånga promenader på upptrampade vandringstråk
som luktar tonårsfylla och överklassdeprission.

Jag tänker på framtiden, på var man tar sig från nu och
vad som händer. Mon mamma nyser,
pappa tackar för maten och jag,
jag funderar på om inte ungdomen är förbi.

Vi tar oss ännu en dag längre in i livet
och ännu en dag närmare eller längre ifrån,
något viktigt.

Mina tankar är,
där de hör hemma.