janniklasrickard

Vi svärmar runt varandra,
precis som småfåglar kring en kvarglömd
kaka i vårsolen.

Vi svärmar kring varandra
som flugor kring
socker.

Lika påträngande,
lika ofrivilligt,
störande
För vi är så rädda att
gå miste om livets goda,
livets sötma,
livets direkta energi.

Vi skrämmer varandra,
med social konstrukt
och stela sociala mönster.
Om ni är si är det så
och om ni sa två är ni
tre,
för vi och er och var
och kanske kanske.

Hur är det?

Dessutom har vi ett lån.
Du är ett fån, när känslor
och inte din flock bestämmer,
vem du älskar, vem som är kär
och vem som är vem och deras vänner.

När lämnade du ditt liv
i händer på klåpare?
Varför styrs du av en grupp förståsigpåare?

Ni har ju liksom missat
poängen med poängen,
kärleken i refrängen,
trots att versen betyder
allt för mycket,
för vad som händer i längden.

Men kära du, säger dem
- Har du ingen egen teori,
vad är jag, vad är du, vad är ni?

Kastar man omkring några teser
är man inte riktigt klok,
för man måste ju kunna definiera
sig i termer som andra förstår.
Påtår?
Nej tack, jag törstar hellre
i en värld full av vatten
än ettiketerar vänner
viskandes i skydd av natten.